Klassificering av titanoder

Löslig anod och olöslig anod

Löslig anod spelar rollen som komplement till metalljoner och leder elektricitet i elektrolysprocessen, medan olöslig anod endast spelar rollen som ledande elektricitet. De tidigaste olösliga anoderna var grafit- och blyanoder. På 1970-talet började titananoder användas inom elektrolys- och galvaniseringsindustrin som en ny teknik. Olösliga anoder kan delas in i två kategorier: kloranoder och syreanoder. Kloranoder används huvudsakligen i kloridelektrolytsystem. Klorgas frigörs från anoden under galvaniseringsprocessen, så de kallas kloranoder; syreanoder används främst i sulfat-, nitrat-, hydrocyanat- och andra elektrolytsystem. Syre frigörs från anoden under galvaniseringsprocessen, så de kallas syreanoder. Blylegeringsanoder är syreutvecklande anoder, och titananoder har syreutveckling, klorutveckling eller båda funktionerna beroende på deras ytkatalytiska beläggningar.

Titananoder för klor-alkaliindustrin
Jämfört med grafitelektroder är arbetsspänningen för grafitanoder 8A/DM2 vid produktion av kaustiksoda med diafragmametoden, och den belagda anoden kan fördubblas till 17A/DM2. På så sätt kan produkten fördubblas under samma elektrolytiska miljö, och kvaliteten på produkten är hög och renheten hos klor är hög.

Titananod för galvanisering
Den olösliga anoden för galvanisering är en ädelmetalloxidbeläggning med hög elektrokemisk katalytisk prestanda belagd på ett titansubstrat (nät, platta, remsa, rör, etc.), och beläggningen innehåller en ventilmetalloxid med hög stabilitet. Den nya olösliga titananoden har hög elektrokemisk katalytisk energi och syreutvecklingsöverpotentialen är ungefär 0.5 V lägre än den för den olösliga blylegeringsanoden. Den har betydande energibesparing, hög stabilitet, ingen förorening av pläteringslösningen, lätt vikt och enkel byte. Syreutvecklingsöverpotentialen för den nya olösliga titananoden är också lägre än den för den platinapläterade olösliga anoden, men livslängden ökas med mer än 1 gånger. Den används ofta som en anod eller hjälpanod i olika galvaniseringsprocesser och kan ersätta konventionella blybaserade legeringsanoder. Under samma förhållanden kan det minska cellspänningen och spara energiförbrukning; den olösliga titananoden har god stabilitet (kemisk, elektrokemisk) under galvaniseringsprocessen och har lång livslängd. Denna anod används i stor utsträckning vid galvanisering av icke-järnmetaller såsom nickelplätering, guldplätering, kromplätering, zinkplätering och kopparplätering.

Bly och blylegeringsanod
Blylegeringsanod är en syreutvecklingsanod. Elektrolyten för syreutvecklingsreaktionen är svavelsyra och sulfat, som huvudsakligen används inom elektrolytisk metallurgi. Denna anod har den defekten att de geometriska dimensionerna kommer att förändras under elektrolysprocessen. Under elektrolysprocessen omvandlas blyanodmatrisen först till blysulfat och sedan till blyoxid. Blysulfat är ett mellanskikt, som är en isolator och fungerar som en kemisk barriär för att skydda den inre blymatrisen i en svavelsyramiljö. Blyoxid är en elektrod i egentlig mening på det yttre lagret, där syreutvecklingsreaktion sker. Syreutvecklingspotentialen för blyoxid är mycket hög och stiger snabbt med ökningen av strömtätheten. Denna egenskap hos blylegeringsanoden bestäms av de inneboende egenskaperna hos dess yttre skiktmaterial blyoxid - blyoxid är en dålig ledare av elektricitet. Dessutom, under elektrolysprocessen, fortsätter den elektrokemiska prestandan hos blyoxidanodstrukturen att försämras, och genereringen av dess inre spänning gör att oxiden faller av lager för lager. Dessutom gör genereringen av blyperoxid också att oxiden löses upp kontinuerligt. Blysulfatet som mellanskikt omvandlas till blyoxid igen och blir en ny yttre elektrokatalytisk aktiv substans, och den inre blymatrisen oxideras igen för att bilda ett nytt mellanliggande skyddsskikt av blysulfat. Under elektrolysprocessen fortsätter bly och dess legeringselement att lösas upp i elektrolyten och fällas ut, vilket orsakar lösningsförorening (kemisk utfällning i lösningen) och katodproduktförorening (elektrodavsättning av föroreningar på katodytan och renheten hos koppar som elektrolyseras kan inte garanteras väl).

Belagd titananod
Belagd titananod, allmänt känd som DSA (Dimensionally Stable Anode), även känd som DSE (Dimensionally Stable Electrode), är en ny typ av olösligt anodmaterial som utvecklades i slutet av 1960-talet. DSA-belagd titananod används huvudsakligen i två stora avdelningar: elektrokemi och elektrometallurgi.
Användningsområdena för DSA-belagda titananoder inkluderar: kloralkaliindustri, kloratproduktion, hypokloritproduktion, perkloratproduktion, persulfatelektrolys, elektrolytisk organisk syntes, elektrolytisk extraktion av icke-järnmetaller, produktion av elektrolytisk silverkatalysator, elektrolytisk kopparfolie, elektrolytisk oxidationsåtervinning av kvicksilver, vattenelektrolys, beredning av klordioxid, sjukhus rening av avloppsvatten, rening av cyanid avloppsvatten vid elektroplätering, desinfektion av hushållsvatten och matredskap, rening av cirkulerande vatten för kylning av kraftverk, färgning och efterbehandling av avloppsvatten för ullspinning, industriell vattenrening, elektrolytisk beredning av syra- och alkalijonvatten, zinkplätering av kopparplåt, rodiumplätering, palladiumplätering, guldplätering, blyplätering, elektrodialys avsaltning av havsvatten, elektrodialys beredning av tetrametylammoniumhydroxid, smältsaltelektrolys, batteriproduktion, katodskydd, framställning av negativ folie, anodisering av aluminiumfolie etc. Applikationen är brett involverad i kemisk industri, metallurgi, vattenrening, miljöskydd, elektroplätering, elektrolytisk organisk syntes och andra fält.