Korgarna kom tillbaka med hål på fel ställe

En pläteringsbutik returnerade sex anodkorgar av titan förra månaden. Korgarna var mindre än tio månader i tjänst. Köparens första rad var enkel: "Dina korgar fräter."

När korgarna öppnades hade de nedre hörnen hål. Nätväggarna var fina. Svetssömmarna var fina. Titankvaliteten var vad beställningen sa.

Problemet var inte korgen. Det var hur korgarna laddades.

Vid sur kopparplätering ska anodkorgen vara full av kopparklumpar av rätt storlek, med toppen av laddningen under vätskelinjen och ett fritt utrymme så att korgen aldrig blir torr under ett långt skift. På den här linjen fyllde operatörerna på korgarna bara när badet såg lågt ut, och de tappade i överdimensionerade skrotbitar för att spara tid. Skrotet överbryggade nätet, lämnade luftspalter nära de nedre hörnen, och dessa hörn satt halvexponerade för syran medan ström fortsatte passera.

Titan gillar inte att vara halvvåt, halvtorr under anodström. Den passiva filmen går sönder där ytan cirkulerar mellan nedsänkt och exponerad. När ett nålhål väl börjar, arbetar syran i sprickan, och hålet växer snabbare än vad beläggningen kan förklara.

Vi hävdade inte att korgen var perfekt. Vi skickade tillbaka en laddningssedel istället för ett garantianspråk: håll laddningen 30 mm under vätskenivån, använd graderade nuggets, inte skrot, låt aldrig korgen vara under två tredjedelar full och kontrollera de nedre hörnen varje månad.

Köparen beställde om korgar två veckor senare. Samma ritning, samma titan. Olika driftvanor.

Anodkorgar är ingen slitdel man byter ut när de ser dåliga ut. De är en behållare som misslyckas när processen kring dem ignoreras.